Läser i Aftonbladet att Anna Book opererats akut för tarmvred. Dagen efter (läs: idag) finns bilder i nämnda tidning på Anna liggandes i sjuksängen, nyopererad. Hur tänkte Anna då? Jag funderar och simulerar:

"Jag, Anna Book, har ett ansvar gentemot mina fans världen över. Det är viktigt att jordens befolkning informeras om storslagna händelser, och att lidande dokumenteras och synliggörs. Därför tillåter jag, med stor skepsis, att Aftonbladet får storma in i mitt sjukrum med kamerautrustning och föreviga mig, Alfabetets Drottning, i denna intima smärta."

Min man sitter ofta i allvarliga möten, med skärpt min, i chefsstol och med kostymklätt sällskap.

Ibland ringer jag honom vid sådana tillfällen för att prata strunt. Mannen är rätt humoristiskt lagd, men vid dessa myndighetsmöten blir han lite förbytt. Då är det extra kul att skoja med honom. Prata med tungan under läppen, säga puss 1000 gånger (med följd att han inte vågar säga det tillbaka, vilken skam det skulle vara guvevars!) och låtsas bli jättesur för att han inte pussar tillbaka.

Jag gjorde nyss nåt liknande. Hörde redan på svaret att han var Mogen. Formell. Strikt. "Här ligger jag spritt språngande naken på en björnfäll framför brasan och undrar när du ämnar komma hem?" Harkel och obekväma rörelser i andra änden av luren. "Ja, kan jag höra av mig lite senare, jag ska kolla upp det". *Stön och fniss* från mig, varvid maken hostar besvärat och säger med mycket vuxen stämma: "Jo, men då ringer jag dig senare när jag kontrollerat den uppgiften. Tack och hej" Tuuuuuuut.

Och varför i all världen berättar jag detta? *Blottar min oerhörda barnslighet*

Med tanke på inlägget nedan, så önskar jag ibland att jag hade min egen guru. Nån klok människa, med åsikter och livserfarenhet att rådfråga. Som en personlig tränare, fast på ett djupare plan. Dalai Lama fast lite mer realistiskt.

Typ Carolina Gynning eller Leif GW Persson. Eller Yvonne Ryding. Typ...

Det suger i resetarmen kan jag berätta. Det studsar,vibrerar och tjoar av reslust. Hela jag som en exploderande vagabond-to-be.

K, 15 år, däremot är allergisk mot allt vad resande heter. Han vill inte ens åka till sommarstugan över en helg, än mindre flyga söderut en vecka eller två. Ska 15-åringar få bestämma sånt? Å ena sidan är han omyndig, omogen och alldeles för ung för att få stanna hemma, så svaret på frågan är förstås nej. Å andra sidan är han nästan vuxen, har en egen klart uttalad (o)vilja och tydliga argument. Han vill inte, han tycker det är trist, onödigt och slöseri med hans tid.

På fredag ska vi till sommarstugan. Det bestämde maken och jag spontant igår kväll på sängkanten. Det ska höststädas, tapetseras färdigt, röjas och mysas. Allt väl så långt om det inte vore för den obstinate tonåringen. Ty i samma stund som vi bekvämt lutade oss mot kuddarna och suckade nöjt över beslutet att ta en stughelg i höstmyset, dök den lilla tonårsvarningen upp. Som ett brev på posten infann sig den sedvanliga argumentationsförberedelsen; hot, mutor eller medhårssmek, vilken metod ska vi tillämpa?

Eller har vi nån klok pedagog där ute i cyber med bättre förslag? I´m all yours.

Läser i tidningen att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (m) stäms av sin exfru på 1,8 miljoner kronor.

Ha! Tänker jag vid en första titt, smart kvinna! Välbärgade män ska klämmas åt (särskilt om de träffat en 20-åring direkt efter skilsmässan). Nu visade det sig att skälet som exhustrun angav var att hon behövde bidrag till barnens studier på internatskola. Fina Lundsberg minnsann, för nätta 200 000 kr per år (eller var det termin?). 14 och 16 år är visst de arma barnen

Jag skulle kunna betala 200 000 kr om dan (teoretiskt) för att få behålla mina tonåringar hemma. Min anspråkslösa tes kring barnuppfostran lyder att 14- och 16-åringar helst ska omhuldas av kärleksfulla föräldrar, omgärdas av läxtjat och få tonårsutbrott i hemmets vrå. Och massor av mammakramar. Varje dag.

Men jag är väl konservativ i mitt tänkande. Precis som herr Littorin.

...i form av nätbutiken www.bubbleroom.se

Kolla in klänningen, visst är den oemotståndlig? I alla fall om man är solbränd och väger 48 kg

Blir ni också mållösa ibland? Så där dumt stumma så ni bara gapar, som en tom fågelholk?

Fenomenet uppträder hos mig (och mina kollegor) varje gång chefen visar sig. Eller inte visar sig. Det spelar nämligen liksom ingen roll huruvida det lilla trollet närvarar eller inte...Han är totalt oduglig, en katastrof!

Nu kanske ni tror att jag sitter här och raljerar som den lilla grå medarbetarråtta jag är, av ren bitterhet? Helt rätt. Också. Men tillbaka till chefen så kan han faktiskt inte ta ett vettigt handtag. Glömmer bort möten, bokar ideligen av möten, skickar agendan klockan tolv på natten när mötet ska starta nästa morgon, lovar förändringar (händer ingenting), svarar inte på mejl, svarar inte i telefon, kan inte verksamheten och vägrar ta ansvar. Samtidigt som han tittar hjälplöst med sina stora rådjursögon och ber om hjälp (ordlöst), hela karln. Är det tillåtet?

Tack och lov är han bara vikarie. Snart kommer Den Riktiga Chefen tillbaka. Att hon ser ut som Hedvig i "Från A till Ö" är betydelselöst i sammanhanget. Fast rätt roligt. I brist på annat.

När jag vill ha ett riktigt gott skratt går jag in på Facebook. Ett forum som gjort för skryt och avsaknad av integritet. Nu säger säkert (tråkig) vän av ordning att jag kan låta bli att titta in om jag retar mig (precis som man kan zappa kanal om TV-utbudet inte behagar). Bah! Att reta sig på ting ger ju energi och ökar ämnesomsättningen. Det är nyttigt och håller en alert. Så jag fortsätter reta mig til the bitter end.

Facebook ja. Till exempel har jag en bekantskap vars uppdateringar (med små variationer) lyder i stil med  "I dag blir det en timme på gymmet innan jag ger mig ut på en shoppingtur med det välfyllda visakortet. Följt av en sushi-lunch med väninnorna, och ett avslut i den nyinköpta designsoffan sippandes ett glas champagne" Jag häpnar! Kvinnan är ju helt avundsvärd, hon lever ju precis ett sånt liv jag vill göra! Med den lilla passusen att hon ser ut som en rumpnisse, har ett monotont, skitigt jobb och taskig smak. Men på Facebook kan man bli den man vill vara. Leve demokratin. Amen.

En annan bekantskap saknar totalt omdöme och integritet. Hon namnger glatt gamla ex för sina hundratals vänner, samtidigt som hon dissar dem med bravur. Statusfältet är som taget ur en anteckning ur en psykjournal; alla får veta allt och vi frossar. Frossar i förnedring och dumhet och banaliteter.

Slutligen har vi de grå, genomskinliga tråkmånsarna. De som skriver nåt i stil med "Nu ska jag ta en promenad i det vackra höstvädret". Jaha? Min care-cup rinner över som tonåringen hemma säger. Eller ännu värre "Nu dags att sova" Nähä? Världen stannar upp för ett ögonblick över denna oumbärliga information.

Sådärja. Retstickan har lättat på trycket.