Big thoughts in my mind at the moment. Alldeles för många alternativ. Förväntningar, pirr och oro.

Och en massa utmaningar. Frågan är bara om jag törs anta dem?

Blir ni också mållösa ibland? Så där dumt stumma så ni bara gapar, som en tom fågelholk?

Fenomenet uppträder hos mig (och mina kollegor) varje gång chefen visar sig. Eller inte visar sig. Det spelar nämligen liksom ingen roll huruvida det lilla trollet närvarar eller inte...Han är totalt oduglig, en katastrof!

Nu kanske ni tror att jag sitter här och raljerar som den lilla grå medarbetarråtta jag är, av ren bitterhet? Helt rätt. Också. Men tillbaka till chefen så kan han faktiskt inte ta ett vettigt handtag. Glömmer bort möten, bokar ideligen av möten, skickar agendan klockan tolv på natten när mötet ska starta nästa morgon, lovar förändringar (händer ingenting), svarar inte på mejl, svarar inte i telefon, kan inte verksamheten och vägrar ta ansvar. Samtidigt som han tittar hjälplöst med sina stora rådjursögon och ber om hjälp (ordlöst), hela karln. Är det tillåtet?

Tack och lov är han bara vikarie. Snart kommer Den Riktiga Chefen tillbaka. Att hon ser ut som Hedvig i "Från A till Ö" är betydelselöst i sammanhanget. Fast rätt roligt. I brist på annat.