Huvudet snurrar. Möjligheterna är enorma. Och jag står och är lite hjälplöst rådlös på ett behagligt sätt. Pirrig med en mage som kurrar av förväntansfull nervositet. En liten apdjävul på axeln som viskar "det går aldrig" samtidigt som den uppstudsiga lilla maran på andra axeln skriker med kaxig stämma "Go, baby, go!"

Och i mitten står jag och gapar, valhänt och med ett fånigt flin på läpparna.

Lite, lite småtung i huvudet och mår väl ungefär som jag förtjänar denna mörka adventssöndag.

Vi skulle egentligen gått ut och ätit i går kväll, men när M bjöd på lite förmingel hemma (och äkta champagne minsann!) insåg vi att vi satt bra där vi satt, så vi beställde hem sushi i stället. Njöt av maten och den urgoda skumpan, fortsatte med rött vin och spelade massor av bra musik. Högt! Lite pinsamt, tre 40-åriga donnor dansar nostalgiskt till Simple Minds...men det bjuder vi på! Som tre uppspelta kalvar på grönbete, för kvällen utan barn och män, lavvli!

Nu är jag ensam hemma och huset är knäpptyst. Har medvetet ännu inte tänt nån belysning. Går omkring i raggsockor och njuter av mörkret, det djupa, dova decembermörkret som jag älskar. Ska lägga mig i TV-soffan under en filt och zappa. Njuta. Småslumra. Tjuväta lite godis. Känna livet i mig.

Känner mig lugn, tillfreds, avslappnad och lite upprymd.

Undrar varför vissa dagar är så mycket bättre än andra? Utan att det riktigt går att sätta fingret på. Dagen har varit innehållslös men ändå värdefull. Har sprungit (och känt ork hela vägen!), bakat fudgekaka, plockat, tvättat, haft tid över, ätit nyttigt och tar snart ett glas rött. Suckar nöjt och har en liten aning om att det faktum att det är helg kan spela in. Lite, lite grann betydelse kan det ha.

Snart ska jag bjuda min goaste vän M på födelsedagsmiddag. M nr 2 ska också med. Sätta oss vid dukat bord och välja bland läckerheter minsann. Jädrar i min låda vad trevligt vi ska ha. Skratta, skvallra och skåla. Cheers!

E har haft en kompis som sovit över i natt. Och de tu ville på inget vis somna i går kväll (natt). Vid halv ett röt jag i att heltidsarbetande mammor åtminstone behöver en handfull timmars sömn för att överleva helgen, men det hade de föga förståelse för. Fnitter och gapskratt avlöste varann. Och jag stoppade in öronproppar och la en kudde över huvudet. Och somnade vid sisådär halv två.

Så långt allt väl. Om inte den till nöjes flyende maken hade skickat ett sms klockan två (från ett röjigt Högis i Sälen med grabbgänget). Temperamentsfull och dödstrött grabbade jag telefonen redo för en messad utskällning. Tills jag såg sms:et. Älskar dig och saknar dig.

Hrm. Okej.

Men inte rådlös. Men väldigt bloggfantasilös. Det måste väl vara kul att läsa om? Vill ni kanske höra ordet bloggtorka också? B L O G G T O R K A. Fick en kommentar en gång om att man inget ska skriva om man har just den där torkan. Att det är trist att läsa. Bah! As if I cared!

Tror att jag är lite sur över att jag fortfarande lider av kollektivåkarsjukan. Jag avskyr att åka kollektivt, vilket jag var tvungen att göra till- och från Stockholm i dagarna. Det är inte en fisförnäm inställning jag har, utan bara en väldigt tydlig aversion. I går på tåget satt jag bredvid en man som rapade och pratade precis som Bert Karlsson. Så typiskt. Alla kneptrattar och äckelpäckel dras till mig (jo, jag har gjort en freudiansk analys om varför utan att komma fram till ett vettigt resultat).

Gräsänka hela helgen. Känns rätt skönt, eller åtminstone okej. Huset är städat, maten för både i kväll och i morrn kväll är fixad (uteätardagar). I kväll blir det middag med min mamma och pojkarna och i morrn ska jag fira en kompis som fyller år. Då blir det tapas, för andra gången den här veckan, och en fin rioja (eller två) hoppas jag!

Gode gud vilket trist inlägg, hav förbarmande och en trevlig helg!

Gu´vad trött jag är! Min kropp är inte gjord för förvärvsarbete, det är dagens sanning. Trött, tröttare, dödstrött. Och så kurs i Stockholm i två dagar i morrn. Fullspäckat med information som gör att jag blir ännu tröttare. Bara genom att tänka på det. Och på fredag som jag hade hoppats få vara ledig. Pyttsan! Verksamhetsmöte av oumbärlig karaktär kiss my ass. Och i helgen åker maken bort och förlustar sig och lämnar mig ensam med tvätt, damm, disk och matlagning. *Ännu tröttare*

För att inte tala om hur trött jag är på klimattjat, grisfarmar, SAAB och Ullared.

Zzzzzzzzzzzzzz

...av kommentarer (förstås). Och i denna min nya blogg har jag fler, nya och för mig okända kommentatorer. Fortsätt så och heja er!

Jag har en handfull kärlekar i mitt liv. Tack och lov. Familjen är förstås en utan konkurrens. Vännerna likaså. Som god trea kommer Den. M A T E N.

Maten. Som en livgivande livsnjutarinjektion. Utmanande att tillaga, vacker att skåda och nästan erotiskt passionerad att förtära. Mitt förhållande till mat handlar inte om att bli mätt (enbart). Det är närmast magiskt. Jag bloggar sällan om detta brinnande intresse, ty det är en smula känsligt och heligt. Hjärtat brinner för maten, samtidigt som jag är självlärd, med visst mått av dålig matsjälvkänsla (varför?) och lite tafatt.

Jag önskar att jag så där enkelt och gourmetiskt kunde haspla ur mig ett närmast påhittat recept. Precis som Mita http://rocotopeppers.bloggplatsen.se/ gör i sina underbara matinlägg (som aldrig blir förnumstiga). Precis som detta, http://rocotopeppers.bloggplatsen.se/2009/11/28/2236683-i-kvall-ater-vi/, bara så där.

Bara så där.