Läser i Aftonbladet att Anna Book opererats akut för tarmvred. Dagen efter (läs: idag) finns bilder i nämnda tidning på Anna liggandes i sjuksängen, nyopererad. Hur tänkte Anna då? Jag funderar och simulerar:

"Jag, Anna Book, har ett ansvar gentemot mina fans världen över. Det är viktigt att jordens befolkning informeras om storslagna händelser, och att lidande dokumenteras och synliggörs. Därför tillåter jag, med stor skepsis, att Aftonbladet får storma in i mitt sjukrum med kamerautrustning och föreviga mig, Alfabetets Drottning, i denna intima smärta."

Läser i tidningen att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (m) stäms av sin exfru på 1,8 miljoner kronor.

Ha! Tänker jag vid en första titt, smart kvinna! Välbärgade män ska klämmas åt (särskilt om de träffat en 20-åring direkt efter skilsmässan). Nu visade det sig att skälet som exhustrun angav var att hon behövde bidrag till barnens studier på internatskola. Fina Lundsberg minnsann, för nätta 200 000 kr per år (eller var det termin?). 14 och 16 år är visst de arma barnen

Jag skulle kunna betala 200 000 kr om dan (teoretiskt) för att få behålla mina tonåringar hemma. Min anspråkslösa tes kring barnuppfostran lyder att 14- och 16-åringar helst ska omhuldas av kärleksfulla föräldrar, omgärdas av läxtjat och få tonårsutbrott i hemmets vrå. Och massor av mammakramar. Varje dag.

Men jag är väl konservativ i mitt tänkande. Precis som herr Littorin.

När jag vill ha ett riktigt gott skratt går jag in på Facebook. Ett forum som gjort för skryt och avsaknad av integritet. Nu säger säkert (tråkig) vän av ordning att jag kan låta bli att titta in om jag retar mig (precis som man kan zappa kanal om TV-utbudet inte behagar). Bah! Att reta sig på ting ger ju energi och ökar ämnesomsättningen. Det är nyttigt och håller en alert. Så jag fortsätter reta mig til the bitter end.

Facebook ja. Till exempel har jag en bekantskap vars uppdateringar (med små variationer) lyder i stil med  "I dag blir det en timme på gymmet innan jag ger mig ut på en shoppingtur med det välfyllda visakortet. Följt av en sushi-lunch med väninnorna, och ett avslut i den nyinköpta designsoffan sippandes ett glas champagne" Jag häpnar! Kvinnan är ju helt avundsvärd, hon lever ju precis ett sånt liv jag vill göra! Med den lilla passusen att hon ser ut som en rumpnisse, har ett monotont, skitigt jobb och taskig smak. Men på Facebook kan man bli den man vill vara. Leve demokratin. Amen.

En annan bekantskap saknar totalt omdöme och integritet. Hon namnger glatt gamla ex för sina hundratals vänner, samtidigt som hon dissar dem med bravur. Statusfältet är som taget ur en anteckning ur en psykjournal; alla får veta allt och vi frossar. Frossar i förnedring och dumhet och banaliteter.

Slutligen har vi de grå, genomskinliga tråkmånsarna. De som skriver nåt i stil med "Nu ska jag ta en promenad i det vackra höstvädret". Jaha? Min care-cup rinner över som tonåringen hemma säger. Eller ännu värre "Nu dags att sova" Nähä? Världen stannar upp för ett ögonblick över denna oumbärliga information.

Sådärja. Retstickan har lättat på trycket.