Åh, jag blev så glad för jag fick en gammal bild (från den tiden man inte ägde en digitalkamera) av en släkting, på min äldste son. Det är han i mitten. Jag bara sätter in den så här, svämmar över av kärlek, smälter av hur söt han var (är) och får en déja-vue av denna underbara unge som liten! Nu är han en lång, gänglig tonåring. Med märkesjeans och begynnande skägg. Men fortfarande lika söt. Älskar dig alltid min egen K!

Amazonkvinnan har sprungit! Inte särskilt långt och inte särskilt fort. Men betänk att hon har börjat vid 40, är gisten och påminner om en välgödd valross.

Såpass. 

Jag har bestämt mig för att ge mig ut och springa i höstmörkret. Har legat av mig och inte sprungit på nästan en vecka.

Detta skriver jag enkom för den välbehövliga sparken i arslet. Nu ger jag mig ut. Nu. Hmmm....NU.

Har inte gjort nån extrem makeover hemma direkt, men har ändå haft tid att tänka och småfixa lite. Tid att drömma och planera hemmet. Mitt hem; mitt hjärta, stället där min själ vill sjunka ner och vistas i för jämnan. Gu´så jag älskar mitt hem! Och gu´så jag gillar att inreda/inredningstänka.

Tyvärr varierar mina preferenser och stilar i huvudet lite för ofta. Ena da´n drömmer jag om ett hem i 1700-talsstil, för att nästa dag snegla på supermodern minimalism. I nästa stund tycks lotten ha fallit på Laura Ashley-romantik för att sedan snabbt glida över till Josef Frank-klassiska yttryck. Eller varför inte rustika träslag i värsta lodgestilen? För att inte nämna retroelegans med färger som lime och lila i basen. 

Alternativen är oaändliga och jag vet bara med exakthet en enda sak: hur jag inte vill ha det.

Här tänkte jag just, med bitande sarkasm (typ draculatandvarianten), beskriva just det hemmet. Men jag kom visst av mig. Jag är inte så anonym som jag trodde. Och tänk om det ser ut så hemma hos just DIG? Det vore ju onödigt elakt. Men ett väldigt roligt inlägg hade det blivit. För den som hängde med.

Lite snopet kändes det, att vi inte kom i väg som vi skulle. Maken fick viktigheter i jobbet, så fjällresan fick skjutas på en smula. Fast rätt skönt att bara chilldröna hemmavid. Vi åker nog i morron.

I stället för fjällvandring har den barmhärtige samariten (alltså jag själv) vallat och lotsat runt min nyinflyttade (och virriga) mamma som just flyttat till stan. Hon är begåvad med exakt samma knivskarpa lokalsinne som jag. Fast sju resor värre. Hujedane, hur ska det gå att hitta till ICA när vi åker bort? Kanske en lapp kring halsen? Men mysigt har vi haft. Fikat, shoppat och promenerat. Barnen ser jag inte röken av, så att jag tar höstlov för deras skull är bara en svag ursäkt.

Har shoppat lite Odd Molly minsann. En blus och en sjal. Förälskelse vid första ögonkastet, far beyond prislappen om man säger så. Med andra ord shopping med hjärtat, inte hjärnan. Känner mig lite urbant chabby-chic och tycker att jag lyckats rätt bra att köpa min stil. Så länge det varar.

Tjofräs. Eller Diamonds are a girls best friend som vi fashionistor brukar säga bakom läppglanset.

Joråsörru, vi kom i väg till sommarstugan med båda killarna, med löfte om att vi skulle åka hem i dag igen. Och det har vi gjort. Rätt skönt att komma hem till ett varmt hem, det är så rått där ute i skogen. Men ljuvligt.

Packa upp och packa igen. I övermorgon drar vi till fjällen. Det är höstlov och jag är ledig. Nyper mig i armen och undrar om det är sant.

Å i dag är det lördag! *Informerar*

Läser i Aftonbladet att Anna Book opererats akut för tarmvred. Dagen efter (läs: idag) finns bilder i nämnda tidning på Anna liggandes i sjuksängen, nyopererad. Hur tänkte Anna då? Jag funderar och simulerar:

"Jag, Anna Book, har ett ansvar gentemot mina fans världen över. Det är viktigt att jordens befolkning informeras om storslagna händelser, och att lidande dokumenteras och synliggörs. Därför tillåter jag, med stor skepsis, att Aftonbladet får storma in i mitt sjukrum med kamerautrustning och föreviga mig, Alfabetets Drottning, i denna intima smärta."

Min man sitter ofta i allvarliga möten, med skärpt min, i chefsstol och med kostymklätt sällskap.

Ibland ringer jag honom vid sådana tillfällen för att prata strunt. Mannen är rätt humoristiskt lagd, men vid dessa myndighetsmöten blir han lite förbytt. Då är det extra kul att skoja med honom. Prata med tungan under läppen, säga puss 1000 gånger (med följd att han inte vågar säga det tillbaka, vilken skam det skulle vara guvevars!) och låtsas bli jättesur för att han inte pussar tillbaka.

Jag gjorde nyss nåt liknande. Hörde redan på svaret att han var Mogen. Formell. Strikt. "Här ligger jag spritt språngande naken på en björnfäll framför brasan och undrar när du ämnar komma hem?" Harkel och obekväma rörelser i andra änden av luren. "Ja, kan jag höra av mig lite senare, jag ska kolla upp det". *Stön och fniss* från mig, varvid maken hostar besvärat och säger med mycket vuxen stämma: "Jo, men då ringer jag dig senare när jag kontrollerat den uppgiften. Tack och hej" Tuuuuuuut.

Och varför i all världen berättar jag detta? *Blottar min oerhörda barnslighet*