Undrar vilken fåntratt som har myntat begreppet "muskler väger mer än fett"?

Jag är ett levande bevis för att tesen är fetfel. *Tvärsäker*

Med tanke på inlägget nedan, så önskar jag ibland att jag hade min egen guru. Nån klok människa, med åsikter och livserfarenhet att rådfråga. Som en personlig tränare, fast på ett djupare plan. Dalai Lama fast lite mer realistiskt.

Typ Carolina Gynning eller Leif GW Persson. Eller Yvonne Ryding. Typ...

Har alltid upplevt mig som en rätt odisciplinerad människa. Har följt hjärta och lust, i alla fall då det gäller konsumtion av mat och godis. Har förmodligen provat på varenda diet som finns på jorden, med ibland hyfsade resultat, men alltid fallit tillbaka. Tillbaka på grund av en upplevd saknad av livskvalitet. Och så har jag varit hungrig. Magen har knorrat och kurrat, huvudet snurrat och jag har bara tänkt på pizza och ostbågar. Och gissa hur det har slutat?

Fram tills nu. Helt plötsligt funkar min egen uppfinning, min metod, min "diet" (som inte alls är nån diet, herregud vilket trist ord!). Det handlar inte om GI, Viktväktarna, ISO eller LCHF. Det handlar om sunt förnuft. Bah! Tänk att även jag äger en gnutta av den varan. Och att förnuftet har hjälpt mig att tappa drygt 8 kg under hösten. Utan att jag saknat nånting! För jag har varit tillåtande, unnat mig och levt livet. Det är de små sakerna, de små förändringarna, det stegvisa arbetet som gör det! Känner mig nästan lite religiös och funderar på en karriär som den nya Fettdoktorn (uh, vilket sunkigt namn).

Fy fasen vilket förnumstigt och trist inlägg. Var det så här jag tänkte mig den nya bloggen? Näe. Dags att tagga upp. *Suckar*