Med tanke på inlägget nedan, så önskar jag ibland att jag hade min egen guru. Nån klok människa, med åsikter och livserfarenhet att rådfråga. Som en personlig tränare, fast på ett djupare plan. Dalai Lama fast lite mer realistiskt.

Typ Carolina Gynning eller Leif GW Persson. Eller Yvonne Ryding. Typ...

Det suger i resetarmen kan jag berätta. Det studsar,vibrerar och tjoar av reslust. Hela jag som en exploderande vagabond-to-be.

K, 15 år, däremot är allergisk mot allt vad resande heter. Han vill inte ens åka till sommarstugan över en helg, än mindre flyga söderut en vecka eller två. Ska 15-åringar få bestämma sånt? Å ena sidan är han omyndig, omogen och alldeles för ung för att få stanna hemma, så svaret på frågan är förstås nej. Å andra sidan är han nästan vuxen, har en egen klart uttalad (o)vilja och tydliga argument. Han vill inte, han tycker det är trist, onödigt och slöseri med hans tid.

På fredag ska vi till sommarstugan. Det bestämde maken och jag spontant igår kväll på sängkanten. Det ska höststädas, tapetseras färdigt, röjas och mysas. Allt väl så långt om det inte vore för den obstinate tonåringen. Ty i samma stund som vi bekvämt lutade oss mot kuddarna och suckade nöjt över beslutet att ta en stughelg i höstmyset, dök den lilla tonårsvarningen upp. Som ett brev på posten infann sig den sedvanliga argumentationsförberedelsen; hot, mutor eller medhårssmek, vilken metod ska vi tillämpa?

Eller har vi nån klok pedagog där ute i cyber med bättre förslag? I´m all yours.

Läser i tidningen att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (m) stäms av sin exfru på 1,8 miljoner kronor.

Ha! Tänker jag vid en första titt, smart kvinna! Välbärgade män ska klämmas åt (särskilt om de träffat en 20-åring direkt efter skilsmässan). Nu visade det sig att skälet som exhustrun angav var att hon behövde bidrag till barnens studier på internatskola. Fina Lundsberg minnsann, för nätta 200 000 kr per år (eller var det termin?). 14 och 16 år är visst de arma barnen

Jag skulle kunna betala 200 000 kr om dan (teoretiskt) för att få behålla mina tonåringar hemma. Min anspråkslösa tes kring barnuppfostran lyder att 14- och 16-åringar helst ska omhuldas av kärleksfulla föräldrar, omgärdas av läxtjat och få tonårsutbrott i hemmets vrå. Och massor av mammakramar. Varje dag.

Men jag är väl konservativ i mitt tänkande. Precis som herr Littorin.