Jag har varit hemma från jobbet i dag. Alla som ids ha läst min presentation förstår på den att jag helst skulle vilja vara hemma. Varje dag. Men i dag har anledningen inte varit så ämabel om man säger så. I går förmiddag på jobbet fick jag nämligen en fruktansvärd huvudvärk. Det hade jag även i söndags, men i går blev den översvallande påträngande. Väggarna svajade, golvet gungade och jag fick springa på toa (utan vidare upplysningar). Vinglade vidare tillbaka rummet och ringde virrigt sjukvårdsupplysningen. Vad jag sa och de sa minns jag knappt, mer än att jag genast borde åka in till akuten.

Sagt och gjort. Tack och lov att maken var i stan och kunde skjutsa mig. För att göra en lång historia kort och inte placera mig själv i martyrstolen, så hade jag till synes vare sig hjärnblödning eller tumör. Övriga prover så när som blodtrycket ser hittills bra ut. Vila, ev. blodtrycksmedicin och insikt torde reda ut mina besvär (om jag nu får va min egen husdoktor).

Pudelns kärna, och det jag ville komma till, är själva akutsjukvården. Jag har aldrig vårdats akut tidigare (tack!), och är både förfärad och fascinerad. Väntrummet på det gigantiska universitetssjukhuset var som en liten städskrubb. Tätt, tätt intill mig satt en jättekvinna och kräktes konstant i en medhavd spypåse. På andra sidan satt en märkbart påtänd nisse med pupiller stora som kvarnvingar, hallucinerandes om ormar (!). Däremellan satt en alkoholiserad, storrökande man som luktade askkopp och hostade blod. Och så ett par kvinnor iklädda burka, en argsint man som pratade affärer i sin mobiltelefon. Och så jag.

Vården däremot är så proffessionell så jag blir alldeles lamslagen. Trevliga, lugnande sjuksköterskor. Pedagogiska läkare. Effektiv utrustning. Snabb hantering. Snabba svar. Omvårdnad och noggrannhet. Skattefinansierad hjärtlighet- tack!

Hjärtligt och varmt välkommen ska du vara till min blogg!

Detta min vän ska bli ett ställe för dig att återvända till, att fnissa förtroligt- eller fnysa förkastligt åt. Med stor sannolikhet kommer du att känna igen dig. Ty jag hoppas våga vara mig själv nog. Utan större hänsyn eller eftertänksamhet kommer jag att delge dig min vardag. Mina tankar. Mina våndor. Mina skratt. Mina tårar.

Jag tänker vara både yta och innerlighet, så låt dig inte skrämmas bort av ett inlägg som frossar i politisk polemik, eller om dagens shopping. Jag tänker nämligen härmed vara både och. Precis som jag är. Å snälla du, lämna gärna en kommentar, det lyser upp min stund och återgäldas med stor sannolikhet.

Vi ses på bloggen!