...i form av nätbutiken www.bubbleroom.se

Kolla in klänningen, visst är den oemotståndlig? I alla fall om man är solbränd och väger 48 kg

Blir ni också mållösa ibland? Så där dumt stumma så ni bara gapar, som en tom fågelholk?

Fenomenet uppträder hos mig (och mina kollegor) varje gång chefen visar sig. Eller inte visar sig. Det spelar nämligen liksom ingen roll huruvida det lilla trollet närvarar eller inte...Han är totalt oduglig, en katastrof!

Nu kanske ni tror att jag sitter här och raljerar som den lilla grå medarbetarråtta jag är, av ren bitterhet? Helt rätt. Också. Men tillbaka till chefen så kan han faktiskt inte ta ett vettigt handtag. Glömmer bort möten, bokar ideligen av möten, skickar agendan klockan tolv på natten när mötet ska starta nästa morgon, lovar förändringar (händer ingenting), svarar inte på mejl, svarar inte i telefon, kan inte verksamheten och vägrar ta ansvar. Samtidigt som han tittar hjälplöst med sina stora rådjursögon och ber om hjälp (ordlöst), hela karln. Är det tillåtet?

Tack och lov är han bara vikarie. Snart kommer Den Riktiga Chefen tillbaka. Att hon ser ut som Hedvig i "Från A till Ö" är betydelselöst i sammanhanget. Fast rätt roligt. I brist på annat.

När jag vill ha ett riktigt gott skratt går jag in på Facebook. Ett forum som gjort för skryt och avsaknad av integritet. Nu säger säkert (tråkig) vän av ordning att jag kan låta bli att titta in om jag retar mig (precis som man kan zappa kanal om TV-utbudet inte behagar). Bah! Att reta sig på ting ger ju energi och ökar ämnesomsättningen. Det är nyttigt och håller en alert. Så jag fortsätter reta mig til the bitter end.

Facebook ja. Till exempel har jag en bekantskap vars uppdateringar (med små variationer) lyder i stil med  "I dag blir det en timme på gymmet innan jag ger mig ut på en shoppingtur med det välfyllda visakortet. Följt av en sushi-lunch med väninnorna, och ett avslut i den nyinköpta designsoffan sippandes ett glas champagne" Jag häpnar! Kvinnan är ju helt avundsvärd, hon lever ju precis ett sånt liv jag vill göra! Med den lilla passusen att hon ser ut som en rumpnisse, har ett monotont, skitigt jobb och taskig smak. Men på Facebook kan man bli den man vill vara. Leve demokratin. Amen.

En annan bekantskap saknar totalt omdöme och integritet. Hon namnger glatt gamla ex för sina hundratals vänner, samtidigt som hon dissar dem med bravur. Statusfältet är som taget ur en anteckning ur en psykjournal; alla får veta allt och vi frossar. Frossar i förnedring och dumhet och banaliteter.

Slutligen har vi de grå, genomskinliga tråkmånsarna. De som skriver nåt i stil med "Nu ska jag ta en promenad i det vackra höstvädret". Jaha? Min care-cup rinner över som tonåringen hemma säger. Eller ännu värre "Nu dags att sova" Nähä? Världen stannar upp för ett ögonblick över denna oumbärliga information.

Sådärja. Retstickan har lättat på trycket.

Har alltid upplevt mig som en rätt odisciplinerad människa. Har följt hjärta och lust, i alla fall då det gäller konsumtion av mat och godis. Har förmodligen provat på varenda diet som finns på jorden, med ibland hyfsade resultat, men alltid fallit tillbaka. Tillbaka på grund av en upplevd saknad av livskvalitet. Och så har jag varit hungrig. Magen har knorrat och kurrat, huvudet snurrat och jag har bara tänkt på pizza och ostbågar. Och gissa hur det har slutat?

Fram tills nu. Helt plötsligt funkar min egen uppfinning, min metod, min "diet" (som inte alls är nån diet, herregud vilket trist ord!). Det handlar inte om GI, Viktväktarna, ISO eller LCHF. Det handlar om sunt förnuft. Bah! Tänk att även jag äger en gnutta av den varan. Och att förnuftet har hjälpt mig att tappa drygt 8 kg under hösten. Utan att jag saknat nånting! För jag har varit tillåtande, unnat mig och levt livet. Det är de små sakerna, de små förändringarna, det stegvisa arbetet som gör det! Känner mig nästan lite religiös och funderar på en karriär som den nya Fettdoktorn (uh, vilket sunkigt namn).

Fy fasen vilket förnumstigt och trist inlägg. Var det så här jag tänkte mig den nya bloggen? Näe. Dags att tagga upp. *Suckar*