Läser i Aftonbladet att Anna Book opererats akut för tarmvred. Dagen efter (läs: idag) finns bilder i nämnda tidning på Anna liggandes i sjuksängen, nyopererad. Hur tänkte Anna då? Jag funderar och simulerar:

"Jag, Anna Book, har ett ansvar gentemot mina fans världen över. Det är viktigt att jordens befolkning informeras om storslagna händelser, och att lidande dokumenteras och synliggörs. Därför tillåter jag, med stor skepsis, att Aftonbladet får storma in i mitt sjukrum med kamerautrustning och föreviga mig, Alfabetets Drottning, i denna intima smärta."

Min man sitter ofta i allvarliga möten, med skärpt min, i chefsstol och med kostymklätt sällskap.

Ibland ringer jag honom vid sådana tillfällen för att prata strunt. Mannen är rätt humoristiskt lagd, men vid dessa myndighetsmöten blir han lite förbytt. Då är det extra kul att skoja med honom. Prata med tungan under läppen, säga puss 1000 gånger (med följd att han inte vågar säga det tillbaka, vilken skam det skulle vara guvevars!) och låtsas bli jättesur för att han inte pussar tillbaka.

Jag gjorde nyss nåt liknande. Hörde redan på svaret att han var Mogen. Formell. Strikt. "Här ligger jag spritt språngande naken på en björnfäll framför brasan och undrar när du ämnar komma hem?" Harkel och obekväma rörelser i andra änden av luren. "Ja, kan jag höra av mig lite senare, jag ska kolla upp det". *Stön och fniss* från mig, varvid maken hostar besvärat och säger med mycket vuxen stämma: "Jo, men då ringer jag dig senare när jag kontrollerat den uppgiften. Tack och hej" Tuuuuuuut.

Och varför i all världen berättar jag detta? *Blottar min oerhörda barnslighet*